Ibland undrar jag …ofta undrar jag…

Om jag passar som läkare.

Kommer jag orka se allt elände?

Kommer mitt hjärta orka?

Kommer jag kunna leva i denna värld, utan att …förgöras, inifrån?

Jag är nämligen så fruktansvärt känslig.

Blödig.

Häromveckan så såg jag en äldre dam stå och vänta längs vägen, när jag var påväg till min bil. En tidig morgon, strax innan kl 8. Jag tittade på henne en stund och tänkte fråga om allt stod rätt till, men sen tänkte jag att hon förmodligen väntade på någon, kanske någon utav hennes barn som skulle skjutsa henne någonstans, så jag lät bli. Ville inte tränga mig på.Precis när jag skulle kliva in i bilen började hon prata med mig och frågade om jag kunde arabiska. Jag sa nej, men vad kan jag göra för dig. Jag förstod ord som “vårdcentral” “taxi” “centrum”på hennes nästan helt obefintliga svenska.

 

Jag frågade om hon ville ha skjuts.
Hon sa ja. 

Jag skjutsade henne till vårdcentralen. Hennes taxi var tydligen försenad och hon hade svårt att gå.
Jag körde hela vägen upp och släppte av henne framför dörren. Hon tackade och såg henne aldrig mer.

 

Skulle jag av någon anlending inte vara uppmärksam så skulle jag hela tiden undra om jag kunnat hjälpa henne på något sätt.

JAg har aldrig sett henne i hela mitt liv och varför jag känner ett sånt ansvar, en skuld, förstår jag inte.
Ibland orkar jag inte vara

 

När jag satt och väntade så kom det in en äldre dam, med rullator, som hade svårt att gå och dessutom såg ut att ha ont.

Och jag tycker så synd om henne och tänkte att….jag önskar hon inte hade behövt lida.

Jag känner inte henne, men det gör ont att se henne…kämpa med stegen.

Jag har alltid varit en sån, trots att jag kan tycka att jag har ett starkt psyke, men inte när det gäller framförallt äldre men också barn.

Mår dåligt.

och känner skuld, om inte jag hjälper på ett eller annat sätt.

Det må låta fånigt och klyschigt, men jag tänker alltid…”tänk om det händer något bara föra tt jag inte stannade upp och erbjöd min hjälp”?

Som om jag ändå kan rädda hela världen.

Men sån är jag…och det är i såna stunder jobbigt att vara jag.

Jag har burit tunga kassor åt äldre främlingar som jag sett stanna upp och försöka hämta ork att fortsätta.

Jag har hjälpt kompisars mammor med tunga saker och skällt ut mina kompisar för att de inte hjälper sina föräldrar mer.

Jag har betalat bussresa åt främlingar som har nekats tillträda

Jag har stannat upp och frågat främmande (mammor) som stått vid busshållplatsen om de skulle åt mitt håll, för att jag tyckt synd om dem för att det var svinkallt.

I England lärde jag känna en blind äldre dam och hjälpte henne  att gå på rätt buss (som råkade var samma buss som jag tog) och kliva av vid rätt hållplats, då hon var helt ensam och dessutom osäker och rädd.
En gång så glömde pappa sin mobil hemma och han bad mig ta den. Jag åkte sedan till jobbet.
Timmar senare ringde han från en kollega till min mobil, men jag hade det så stressigt att jag inte märkte.
När jag tar upp min mobil ser jag flera missade samtal och ett sms som löd ” svara det är pappa snälla”.
“Snälla” fick mig att känna sån skuld. När jag ringde upp hade pappa redan åkt vidare med bussen (han kör buss). Min lillebror ringer sen och säger att pappa trodde mobilen låg hemma och ville att en av bröderna skulle komma med den till busshållplatsen, som han skulle förbi.

jag fick verkligen en klump i halsen och kände at tjag…”besvärade” någon.
Dvs tvärtom det jag vill andra…

Men om jag försökte få bort känslan genom att tänka..”men herregud, vi pratar om en mobil och 8h pass, det är inte så viktigt. Det var ändå han som glömde den. Jag missade ju samtalet”.

Sedan bad jag om ursäkt!

??????????????????????????????????????????

Jag vill hela tiden underlätta livet för andra människor, även om det resulterar till det motsatta för mig.
Jag vet inte varför. JAG FATTAR INTE VARFÖR??

Vad är det för skuld jag har ärvt?
Vad är det jag INTE har gjort i mitt tidigare liv, som jag försökte gottgöra nu? Om jag känner så för främmande människor så kan ni tänka er vad jag gör för min familj och mina vänner?

Min familj kan jag DÖ för. Mina föräldrar kan jag bära på mina axlar om de så vill det.
Mina syskon gör jag allt.

Jag kan inte säga nej.

Mitt hjärta kan inte stava ordet nej.

Min tunga kan inte uttala ordet nej.

Min hjärna kan inte skapa ordet nej.

Hur kan jag då bli läkare?

Hur?

Hur kommer jag kunna hjälpa människor utan att vara för blödig, känslig.

Hur kommer jag kunna bara känna empati och inte sympati?

Hur kommer jag att kunna se elände, sjukdom, tragik och misär utan att själv förgöras, inifrån?

Hur kommer jag att kunna bli professionell?

Många frågor, jag vet.

Det är inte alltid lätt att vara jag…tycker jag.

(detta skrev jag i min andra blogg, men sånt som är relaterat till mitt yrkesval publiceras även här)

4 kommentarer

Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI